Rehab möte

Ja inte för att de där mötena borde kallas "Re-hab" för det är det sista de är. Jag blir alltid lika stressad, mår alltid lika dåligt och om inget annat kan tyckas rucka mig längre så tar dessa möten ner mig på botten. Jag sover dåligt, drömmer intensivt, får huvudvärk och mer ont i rygg, nacke och axlar än vad jag haft på månader.
Tabletter intas för att ens kunna sitta upp... det är ingen rolig dag idag. :-(
Jag hatar de här mötena trots att det går bra för mig på jobbet. Jag trivs o allt sånt. Att jag dessutom talade om för mina kollegor igår att jag känner mig lätt vilsen i arbetslaget/min roll i arbetet gör ju att oddsen för en mer meningsfull arbetsdag ökar. O dessutom så togs det meddelandet emot positivt av kollegorna och sdom har ju varit lika vilsna i sin roll. Jag har itne slagit mig in efter en roll heller för den delen men när inte ledningen som väl i det här fallet får ses som "personalansvarig " i stadsdelen o inte chefen för skolan ( hon är inte min chef nämligen) inte informerat tillräckligt om vad jag gör där utan det är Jag som fått tala om det. När jag protesterat mot hur Lednignen tagit i detta får jag höra " vilken tur att är dig det gäller då eftersom du är så stark o så öppen som person.
Skit snack, man är rätt utsatt när man kommer tillbaka o dessutom kommer till ett helt nytt arbetslag med människor du aldrig träffat förrut.
Det vet väl alla som börjat nytt jobb att det kan kännas tufft att komma dit i början av div anledningar. Men då är man vald tilld en platsen och inte inslängd för att de ska kunna göra av dig ngn stanns.
Det är ju inte så att jag inte behövs fick jag höra igår utan där finns rum i alla klasser på spåret där det finns behöv av en extra pedagog. Dessutom finns det en BSK -kollega som skall omplaceras(vilket i sig inte är bra egentligen) och en FSK som sökt och fått nytt jobb. Så nog behövs jag. Vi får hoppas att vilsenheten försvinner iom det här och att jag kanske kan vara kvar terminen ut. *håll tummarna*

Nu hoppas jag mest på att den där röde med horn som trår i min hjärna ska sluta slå.... det gör ONT.

/kram

~Zirie