Vilse...vad har jag gjort?

Jag har pratat med två vuxna människor vars föräldrar skilde sig när de var 6 resp 11 år gamla. De har berättat att det påverkat dem mycket, att dom är ledsna för det , att dom mått dåligt och att de fortfarande som vuxna påverkas mycket av det. Den ena har vuxit upp med för äldrar som väl kom överrens, som älskade honom och med ett stort tryggt nätverk runt honom o hans syskon. Den andre vet jag inte riktigt men jag fick helt klart för mig att det vi gör för sonen iom skillsmässan är inte bra på något sätt. Därmed inte sagt att det inte kan gå bra för sonen för det kan det och det gör det nog hoppas jag.Men att separera det är ungefär så dåligt det kan bli sa dom båda två fast den ena sa det på lite rakare sätt.

Så jag sitter här o känner mig som värsta elaka mamman...personen.... etc som vill väl för min son men drar undan marken under fötterna på honom o ruckar hans världsbild o förstör den trygghet han har.
Sen fick jag också höra att INGEN förstår varför VI ska skiljas. Nä det ter sig kanske bissart för de flesta, kanske tom. för mig (oss) men det finns mycket som man inte ser. Mycket under ytan som inte kommer upp, kommer ut o som bara gör att skillnaderna växer. Jag tänker inte ens spekulera i om vi hade fixat ett tag till.
Jag vet inte vad jag ska säga jag undrar hur folk kan sätta upp "role-models" för hur något ska vara för sig själva men när det ruckas på den bilden talar de gäran om att NI av alla dettrode jag aldrig för ni är ju det perfekta paret....
Eller hur.
Sen finns det dom som låtsas som ingenting. Vänner som vet men inget säger, väljer sida gör somliga säkert så fine, men det finns dom som fått reda på det, gamla vänner som överhuvudtaget inte fällt en enda kommentar. Man behöver inte säga så mkt. men man kan väl ialla fall säga något. Eller är jag helt ute o cyklar?
Vilsen, ledsen, rädd, ensam och elak känner jag mig idag.

"Maby tomorrow is a better day...."


~Zirie