Första gången.

Tog en av mina starkare värktabletter nu, för den där ilande pinande värken i nacken gjorde sig påmind. Insåg dock i samma veva som jag var in och hämtade den att jag inte tagit ngn sådan medicin på 1½-2 veckor! Nog för att jag haft ont till å från, det kommer jag inte ifrån. Inte heller att vintern , rent värkmässigt är tyngre. Men fatta, jag är ordinerad 2x150 mg depotablett och upp till 8 panodil (500mg) / dag...... jag äter i förhpållande till det nästan ingenting just nu. Om jag någonsin ätit så mkt? OH ja... varje dag i flera år. För att kunna gå till jobbet. Somsagt jag har fortfarande värk , det är inte det, men ajg mår bättre, jag står ut med mer och jag har ett helt annat jobb rent fysiskt. Det är en jädra skillnad. Nu ska jag nog öka i arbetstid, då får vi se hur det går, för visst är det bitar i detta jobbet som ajg itne klarar till 100% också men i det arbetslaget jag är i nu så tycks man ialla fall arbeta så att man hjälps åt. Å man får vara sjuk och man får ha sjuka barn. Det är ingen som gnäller så vitt jag hört iala fall. Det är skönt.
Jag är mest glad för att jag faktsitk inte tagit så mkt värktabletter och att jag tagit mig till jobbet i 3 v på raken nu. Jag lovar många mågna dagar har det varit tungt. Men tillslut så har jag övertalat min svagare sida att det hjälper inte... o i slutändan har dagen blivit bättre. Jag vet att har man inte kännt sån motvilja o rädsla att gå till jobbet någon gång så känner man itne igen sig i den vånda det kan skapa o hur jäkla lätt det är att ringa o säga att man är sjuk. Speciellt eftersom jag faktiskt sover så illa och har migrän ett antal 2-3 ggr vissa veckor. Men jag har gått med migrän...jo jag vet...korkat men jag VILL GÅ. *förvånad* Jag trivs ju , jag gillar ungarna. "Snart" ska jag söka nytt jobb då får vi se hur det blir. :-)

/k

~zirie