Så då var det klart....

Skilsmässan är ett faktum. Bara för att han vägrar prata. Allt startade med att jag för 1½ mån sedan frågade om det skulle vara så här. I 1 ½ mån har jag väntat på att han ska prata, besluta sig, tänka.... idag säger ahan att jag tillslut fått honom att vilja skiljas. Bara för att jag blir höjer rösten när jag blir ledsen/upprörd/ arg. "Du har fått mig att vilja det här..." Jaja jag är ju elak o det har han ju sagt att jag varit i flera år så då är det väl så.
Så nu ska han flytta... men vart fan ska jag ta vägen... jag kan ju inte lösa ut honom, inte kan jag bo kvar här själv? Hur ska det gå med sonens förskola, skola etc. Hur ska jag kunna få tag i en lgh. när jag jobbar "next to nothing" o dessutom är sjukskriven resten.
Jo visst vi kan sälja huset... vi får väl lite pengar över... å visst jag har ett start kapital i huset så visst... lgh kan jag nog tom köpa men sen då. Var ska jag hitta den lgh i den här stan. Hmpf... här kostar allt +400 000 från minsta 2.a o dessutom har det en sjuk hyra.
Oki jag vet att folk klarar sig själva... men det var fan inte så här det var tänkt. Å allt är mitt fel vilket känns omåttligt tungt att bära just nu. Jag vet inte om jag orkar. Vilken ände börjar jag i? Hur fan över lever ni andra? Alltså jag fattar inte., jag gör verkligen inte det.
Hur fort får man ett hus på snart 2 år sålt och hur fort hittar man en lgh...?Ja en lgh i rätt område alltså. Byta förskola kan inte bli aktuellt det vore idioti.