Semestern = slut

I morgon är det så dax igen, för jobb. Å nu är det på riktigt. 25% i tjänst. Fy fan det skrämmer ju vem som hellst. Ja inte själva jobbet men det faktum att det är NU det gäller.... det bara måste funka. Vad gör jag annars? Omskolning? Men vad läser jag då ? Specialpedagogik? Socionom (Soc.tant säger nog endel) Vilken högskola skulel då vara den bästa o itne kan man väl bara dra iväg? Kan man läsa på distans? Klarar jag det. Var gör man det o vilka kurser funkar det på.

Eller kanske skulle man helt lämna världen där man finns för andra. En rej'äl egotrip, där jjag slutar fundera på vad andra tycker om mig ( å tro mig jag placerar itne mig själv hjögt i kurs hos andra) på vad jag kan göra för att underlätta saker, planera och förstå andra. Ja alltså jag gör ju inte bara detta i jobbet utan hela jag är sån'. Jag jobbar emot det, försöker att stå kall inför mycket å inte lägga mig i, inte tänka eller bry mig... *failed attempt*
Fast jag tror inte folk märker det. jag är itne så bra på att höra av mig flör att "kolla läget" längre. En skugga av mig själv, av den jag varit o vill vara , av den jag är å kunde vara. Av det liv jag har eller kunde haft.
Å om någon frågar mig hur JAG mår, så får de veta att jag mår bra, kanske toppen tom. Det gör jag, i nästan alla avseenden.
Vissa frågor är bara något större o komplicerade än andra. Sånt som man aldrig trode man skulle ställas inför växer upp som en oövervinnerlig mur. Å det finns bara två vägar ut å alla startar på samma ställe... i samtalet. Vissa, kanske många, av mina vänner skulle säga att jag är en som vill ha samtal men min familj skulle nog knappast se mig som en sådan... snarare en som trycker på locket... HÅRT. Men tillslut blir man för ensam i även i en grupp.

"Nar man är liten å trött behöver man nån som stoppar om en å kramas lite grann.......För även om man är stor, å så väldigt klok så kan det hända att nånting' går på tok. Å i bland är man rädd det känns ensamt å då är det skönt att få hålla nån' i hand. "
Så sjöng "monchichi" på en skiva brorsan hade när jag var liten. Texten är så sann. Även om man är stor... jaja... Blandade nog båda verserna till en här man ja du fattar andemeningen inte sant. O fattar du inte gör din egen :-)

Jaja nu är det dax för dagens planer att sättas i verket.

/kram

~Z