En helt vanlig söndag...

Vaknar till en strålande söndag morgon, kl 10... med migrän. Somnar om o vaknar igen 1½ tim senare. Tar mig upp, segt. Bestämmer mig för att åka till trädgårdsföreningen med sonen. Ett snabbstopp på Coop för inköp av fika o FEM ormar ur en sådan där automat som man stoppar pengar i å vrider om. (Jo jag vet att det mesta är skit men har man en son som träget samlat på 5:or för att kunna köpa så många ormar som möjligt så har man) . Han köper sina 5 ormar o bestämmer sig för att ge kompisen två när vi träffar honom senare under em.
Vi går in i affären för at handla dricka , kex och bröd. Med en hungrig son som säger att han måste ha mat NU så blir det en vända in på BurgerKing. innan vi fortsätter in mot centrum. Skriver i telefonnummer på nya info.bandet, knäpper fast runt O's arm och vi pratar om hur viktigt det är att den som hittar honom kan ringa till oss , OM han skulle komma bort. Jo då han vet det säger han å tillägger att han itne ska springa bort. nÅja han är ialla fall mörkt med telefonnummer till mig och sin pappa alt. med nummer till mormor/morfar när han är med dem. *Tryggt* hmm...
Vi tar vagnen in till centrum(Stan') å på kungsportsplatsen kliver vi av eller ja... meningen var att vi skulle kliva av å Oliver gör också det men dörrarna stängs mittframför ögonen på mig o går inte att få upp trots att jag har handen mellan. trycker på öppna knappen. Inget händer. En kvinna på utsidan trycker på "öppna" å dörrarna går upp men öppnas kanske 15 cm å smäller sedan igen, vagnen rullar. Hinner ropa "Stå kvar där" till sonen som förbryllat tittar på vagnen som åker iväg med hans mamma. Självsparkar jag mycket kreativt till dörrarna o springer fram till föraren, som får sig en rejäl utskällning o jag frågar hur han tror det känns för en 4½ åring att se sin mamma åka iväg med spårvagnen o bli lämnad kvar mitt i stan . fast jag vet inte vad han sa för jag fick snabbt talat om för honom att jag skiter i att han inte får släppa av ngn där vi nu stod utan att han bara skulle öppna dörrarna fort som "Fxx". Kommer av, ser att sonen står kvar på hlpl. Går så snabbt jag bara kan, hinner tänka på vilken panik han kanke känner. Han står still. Ett par pratar med honom men han står helt still. Kommer närmare o han ler lite å vinkar försiktigt. Kramar om honom å frågar om han blev rädd.
"Nä mamma jag såg ju att den stannade där borta å att du gicvk av å kom tillbaka så då behöde jag inte bli rädd eller ledsen ju. "
"men jag blev rädd iall fall,sa jag , å så vart jag rätt att du skulel vara jätteledsen." Varpå han talade om för mig att de där två som pratat med honomt yckte att han skulle följa med dem för att gå till mig men att han sa att han ska stå kvar här å vänta för att mamma komemr. Han berättade att de pratade engelska å inte förstod så mycket av vad han sa men att han (mannen) kunde lite svenska som han försökte prata.
Det är således en stolt och lättad mamma som sitter här i kväll o konstaterade att sonen när han såg att allt löste sig tog det hela med fattning. Tillslut kom vi till trädgårdsföreningen , slog oss ner på filten å läste en Bamse bok (tidning) som vi köpt. Precis när det började falla regndroppar på Bamse säger sonen: "oj jag kände att det började regna här också" Tack och lov kom tdet inte mycket mer än några droppar på oss o inte i den mängd som Bamse m fam. fick på sig.
Dagen slutade bra men vi har en son sm är lätt skärrad när det är dags att kliva av bussar o spårvagnar märkte jag. Hur konstigt är det?

/kram

~Zirie - *lättad*