pga arbetsrellaterade "saker". Idag var det så dax för ett möte mellan arbetsgivan, personalansvarig, facklig representant och mig. Ingen idé att skriva allt men låt mig säga så här, idag var det ett helt annat ljud i skällan än när facket inte funnits med. Märkligt. Nåväl vi kom en bit längre, jag fick väl sagt det jag borde...tror jag. Hursom den arbetsplats jag har skall jag inte tillbaka till. Man skall inte jobba under en chef som "passar på" när man är som svagast. Lite vemodigt dock, jag kommer att sakna delar av den skara individer jag jobbar med. Hälsade på idag. Var mycket välkommen. Det är bra för "egot".
Talade om för mina kollegor att jag inte kommer att vara hos dem under en ev. arb. prövning. Vet faktiskt inte om de brydde sig alls. Jag har pratat med mina kollegor mindre än 5 gånger på snart 6 månader. 2 av de gångerna är besök på arbetet. De övriga 2-3 skedde innan jul o bara för att fråga var jag hade vissa saker och hur en viss händelse var planerad. Nåväl, kan ju inte påstå att jag var så socialt inriktad vid denna tidpunkten då dagar o nätter spenderades i sängen, tårar flödade och många "frågor" ältades.
Nå väl, en arbetsplats jag hade, min första anställning på heltid, tillsvidare.... hade som policy att någon på arbetsplatsen hör av sig till densom är sjukskriven med jämna mellanrum. På ett eller annat sätt, kort, telefon, mail (numera) , blommor you name it.... för att den som är borta skall känna att kontakten finns. Det ska inte gälla Jobbet.... så ett : "hej hur mår du ? Vart har du de hrä disketterna o vet du vart det documentet finns?" - samtal räknades inte. En bra "regel" tycker jag. Man hade kännt sig så mycket mer "kvar/ihågkommen/saknad" då.
Fast man kanske inte är saknad, å individerna jag jobbar med hade visst frågat efter mig några gånger sedan inte namnt mig alls.
På det hela taget sög mötet musten ur mig o jag har haft en mycket tuff dag rent känslomässigt. Jag skall nu klättra upp för den höga trappan igen. Hitta ytterligare en bit av mig... den som JAG är., det jag som är sant.
Önskar mig själv lycka ill på vägen!
Nä jag skulle kunna älta det här till solen går upp så jag slutar nu.
~Zirie
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Älta på du! Märker allt på dig vilken skillnad det är från nu och då (och innan det). Du har varit och ÄR duktig, så var stolt! Sträck på dig kvinna! ;)
En dag i taget, ett steg i taget. Ta det luuuugnt. Du är starkare än du tror...och det är chefens loss att en kraft som du kommer att finnas nån annanstans sen. Och ungar är lika goa överallt.
Skicka en kommentar